Utbildningen i specialskolan präglas av att de båda språken teckenspråk och svenska används parallellt i olika funktioner och förstärker varandra ömsesidigt som verktyg för kommunikation och lärande. Den gemensamma kursplanetexten syftar till att lyfta fram och tydliggöra vad som karaktäriserar specialskolans tvåspråkighet och utgör tillsammans med kursplanerna i ämnena svenska och teckenspråk en helhet vars delar skall stödja och komplettera varandra. De olika delarna definierar tillsammans det nationella uppdraget för utbildningen i dessa ämnen.
De flesta av specialskolans elever utvecklar, i kommunikation med en teckenspråkig omgivning, teckenspråk som sitt förstaspråk. I en sådan miljö ges döva och hörselskadade elever möjlighet att utveckla en fullvärdig tvåspråkighet i teckenspråk och svenska. Att föräldrarna oftast är hörande och därmed inte har teckenspråk som sitt förstaspråk ger specialskolan ett särskilt ansvar för elevernas tvåspråkiga utveckling.
Den gemensamma texten uppmärksammar även tvåspråkighetens betydelse för utbildningen som helhet eftersom den utgör en grund för kunskapsutveckling inom skolans alla ämnen och är en förutsättning för dövas och hörselskadades möjlighet att tillgodogöra sig kunskap. Kursplanerna i svenska och teckenspråk är utformade så att de gäller för alla elever i specialskolan oavsett elevens övriga språkliga och kulturella bakgrund. Kursplanen för svenska i specialskolan tillämpas således även för den undervisning som i förordningen för specialskolan benämns svenska som andraspråk.
Specialskolan har till uppgift att ge eleverna en sådan beredskap att de kan leva och verka som tvåspråkiga individer i samhället. Språkförmågan har även stor betydelse för allt arbete i skolan samt för elevernas fortsatta liv och verksamhet. Eleverna möter de två språken i olika sammanhang och i olika former samt stimuleras till att utbyta tankar och erfarenheter kring språkens olika roll och struktur. En tvåspråkig utbildning syftar till att ge eleverna möjlighet att använda och utveckla sin förmåga att använda teckenspråk, tala, läsa och skriva i olika sammanhang samt att uppleva och lära av t. ex. litteratur, video, film och teater på båda språken. Utbildningens syfte är att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling så att språket blir ett fungerande redskap.
Språket har stor betydelse för den personliga identiteten. Utbildningen i de båda ämnena bidrar till att eleven kan känna tillit till sin förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande och att hävda egna tankar och åsikter i kontakt med omvärlden. Därmed främjas elevernas utveckling till självständiga individer och skapas förutsättningar för dem att som vuxna orientera sig i en alltmer komplicerad omvärld.
Kultur och språk är oupplösligt förenade med varandra. Syftet med den tvåspråkiga utbildningen är även att stärka elevernas egen identitet och deras förståelse för andra människor och kulturer samt att uppmuntra och vidareutveckla en dubbel kulturtillhörighet.
Teckenspråket är ett gestuellt-visuellt språk som saknar skriftspråk. För de flesta elever i specialskolan är andraspråket huvudsakligen den skrivna formen av svenska. De två språken används ofta i samma situationer men fyller olika funktioner. Teckenspråkets huvudsakliga funktion är den direkta kommunikationen genom vilken eleven får kunskap om omvärlden och utvecklas socialt, kognitivt och emotionellt. Svenskan krävs för full delaktighet i samhället, för att söka kunskap på egen hand, ta del av information samt kommunicera med andra.
Funktionell tvåspråkighet innebär att kunna använda båda språken för att kommunicera med omvärlden, söka ny kunskap, påverka sin situation och utveckla sin personlighet. Däri ingår att tillgodose individuella behov av att teckna, tala, läsa och skriva. Alla lärare har ett gemensamt ansvar för elevernas språkutveckling samt för att känna till de båda språkens funktioner och betydelse för lärandet. Huvudansvaret för elevernas språkutveckling ryms dock inom ämnena teckenspråk och svenska.
Utvecklingen av tvåspråkighet i teckenspråk och svenska är beroende av mänsklig kommunikation samt av att språken levandegörs och används i meningsfulla sammanhang. Utbildning i ett tvåspråkigt perspektiv förutsätter en språkmiljö där eleven både kan göra sig förstådd och förstå andra. Genom aktivt språkbruk i samtal med andra, genom reflektion och bearbetning av information utvecklas eleven kognitivt, emotionellt, intellektuellt och socialt. Den tvåspråkiga miljön skapar förutsättningar för att utbyta erfarenheter kring de två språkens form, struktur och innehåll, att tillsammans med lärare och kamrater planera undervisningens innehåll och arbetssätt, att uttrycka åsikter, söka och förmedla kunskap samt utveckla nya idéer. Lärande sker genom båda språken. Tvåspråkigheten är således betydelsefull inte bara inom ämnena svenska och teckenspråk utan inom skolans alla ämnen. Varje ämne har ämnesspecifika begrepp och en terminologi som eleven inte möter i skolans andra ämnen. Det är därför varje lärares ansvar att eleven behärskar dessa begrepp på båda språken.
Tvåspråkigheten ger delaktighet i både dövas kultur och det omgivande samhällets kultur. Därigenom förmedlas två kulturer som i många avseenden är lika men som ändå var för sig har sin särprägel. En tvåspråkig miljö erbjuder möjligheter till gemensamma upplevelser av och reflektioner kring olika kulturarv. Dövas tvåspråkighet är för många ett nytt och okänt begrepp. Ämnet behandlar därför språksituationen för döva i Sverige och världen förr och nu.
Skolan skall i sin tvåspråkiga undervisning sträva efter att eleven
– utvecklar sin fantasi och lust att skapa med hjälp av båda språken, både individuellt och i samarbete med andra,
– utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter av olika art och med olika syften väcker,
– utvecklar en tilltro till den egna förmågan att kunna påverka sin situation och därvid välja uttrycksform efter behov - teckenspråk, skrift eller tal,
– utvecklar sin förmåga att söka information och tillägna sig kunskap genom de båda språken samt kritiskt granska och värdera olika källor och budskap,
– utvecklar ett personligt förhållningssätt till båda språken för att få perspektiv på och bredd i den egna tvåspråkigheten,
– utvecklar sin förmåga att analysera och diskutera skillnader och likheter mellan teckenspråk och svenska avseende struktur och funktion,
– förvärvar insikt i hur lärande går till och reflekterar över sin egen språkutveckling samt lär sig att både på egen hand och tillsammans med andra använda erfarenheter, tänkande och språkliga färdigheter för att bilda och befästa kunskaper.